Jag har tidigare i mitt liv kommit ut som ätstörd, bisexuell, utbränd och för ett fåtal som polyamorös och som lidande av Emotionellt instabil personlighetsstörning. VIssa av dem identiteterna är aktuella fortfarande, vissa inte. Att komma ut som någon som lider av psykisk ohälsa har definitivt varit det svåraste och det säger säkert en hel del om vilka sociala sammanhang jag har varit och befinner mig i. Man kan ju t ex fundera över vad det säger om min relation till min mamma att der var rätt enkelt att ta med mig en flickvän hem men att jag väntade i så många år på att ta tag i min ätstörning för att jag inte ville göra henne ledsen genom att visa hur misslyckad jag var.
Att vara öppen med att jag lider av psykisk ohälsa borde vara självklar men så är inte fallet. Av erfarenhet vet jag att öppenhet på många sätt kan vara väldigt bra, det kan göra en jobbig livssituation mer hanterbar då omgivningen ges en möjlighet att vara ett stöd. I den situation jag befinner mig i nu känns det dock väldigt svårt. Jag har någon slags livskris där jag försöker förstå vem jag är och jag är inte ett dugg intresserad av att särskilt många människor ska tycka till om saker de inte vet någonting om. Därför är jag inte redo att komma ut. Därför håller jag i stället många människor på avstånd just nu, för jag orkar inte berätta. Jag har inte energin (eller orden för den delen) att förklara hur jag fungerar. Innan jag kan komma över skammen måste jag veta vad det är jag skäms för.
